Om mindre än två månader står jag på amerikansk mark! Detta är så sjukt overkligt att inte ens jag själv förstår det. Det är snart ett år sedan jag anmälde mig. Ett år! Tiden går så fort, och jag som inte ens haft roligt? Om ett år kommer jag vara hemma igen, eller åtminstone inne på mina sista veckor. Men nu ska jag sluta tjata om hur lång tid det är kvar till olika saker, tid har en förmåga att inte bli förstådd. Varför skulle vi annars jämt och ständigt bli chockade över hur fort den går?

Jag tänkte i alla fall dela med mig av lite information jag har fått berättad för mig eller helt enkelt snokat reda på själv;

                Jag ska bo i en liten liten stad som heter Moscow (och nej jag ska inte till Ryssland), det är mitt ute på landet och hälften av de som bor där är på något vis släkt med min värfamilj. De resterande antagligen vänner. I staden finns ett postkontor. Punkt.

                Skolan jag kommer gå på heter Wilton Junior-Senior High School och ligger i Wilton, vilket ligger ca fem minuter med bil ifrån Moscow. Den staden är större än Moscow och har ungefär 3000 invånare. Västerås har ca 120 000....
 
                 På skolan går lite mindre än 500 elever, vilket chockerande nog kommer bli många fler än i min nuvarande skola. Ungefär fyra av mina blivande skolkamrater har jag haft kontakt med över facebook och de verkar trevliga, men vem gör inte det på facebook? 

                 Min värdfamilj består av Dia och Jim och deras sexårige son Michael. Jag fick reda på att jag skulle dit redan i januari, vilket är enormt ovanligt. Sedan dess har jag och Dia haft konstant mailkontakt. Jag blir deras andra utbytesstudent och deras första "dotter".


Yes, det var lite av den grundläggande informationen. Och jag har faktiskt fått mitt visum nu! En ganska cool sak som är inlimmad i mitt pass. Det ser ungefär ut som passets första sida, där all information står, men med en annan bild och annan information såklart, i rött och blått med amerikanska sigillet och "student VISA" skrivet i överkant. Ser extremt respektingivande ut, jag har nu för vana att alltid buga för mig själv.... hum.

/M