Jag är övertygad om att de på ef har ett sjätte sinne. Ett känna-när-maja-sover-sinne. Varje gång de ringer, vilket i och för sig inte är ofta, så sover jag! Idag till exempel; Jag ligger på soffan och tar igen lite av min förlorade skänhetssömn när mamma väcker mig och väser "eeefff"och sträcker fram telefonen. Sådana tillfällen är underbara; Hur kommer min röst låta? Kan jag ens prata? Heh, jo jag kunde prata. Precis som de andra gångerna.

Ef-typen ville i alla fall kontrollera lite småsaker inför visum-papperna. Så snart ska jag få dom skickade till mig och sedan är det dags att boka en intervju på Amerikanska ambasaden. Själv tycker jag att det låter ganska scary. Men det kanske ska gå det också. De måste ju trots allt se så jag inte är en terrorist.

Jag hoppas innerligt att jag inte är det, /M

Imorgon och på tisdag ska det vara tjugo grader i Iowa. Här sitter jag och är lycklig över att det är sex grader och snön håller på att smälta. Tänk så olika det kan vara. Nu vill jag åka! Jag har vetat om min värdfamilj i två månader.. Det känns som om jag borde vara där nu.

Och jag vill vara där nu! /M

Jag läste precis igenom inläggen här. Det är otroligt vad fort tiden går! Ett inlägg jag skrev när det var tio månader kvar känns som om jag skrev igår - och inte fem månader sen. Jag kan inte förstå att jag faktiskt ska åka till USA om fem månader. Fem månader!? Det är ingenting! Men samtidigt är jag nästan helt redo.

Det är verkligen mixade känslor om min stundande resa. Från alla håll, men inte minst från mig. Ena stunden längtar jag som en galning till året är över och jag får träffa min familj och mina vänner igen! Andra stunden kan jag inte vänta tills jag sitter på planet härifrån. Det är lite smått förvirrande.

Men jag överlever, kanske just på grund av det, /M

Dagen började med att jag blev stucken i armen av en hepatit B-spruta. Nummer två av tre. Och denna gång, till skillnad från nummer ett, gjorde det ont. Min arm är fortfarande öm och självklart var min kära syster stvugen att boxa till mig där. Aj. Förhoppningsvis har jag överdrivit mina minnen av smärtan.. Eller också kanske jag kan hina glömma att det gjorde ont tills nästa gång.. efter den 23 juli.

Det är ett tag kvar att glömma på med andra ord, /M

Igår fick jag reda på att skolan börjar den 20e agusti. Jag hoppas att det betyder att jag kommer hinne fylla arton (25 juli) innan jag åker. Jag fick också veta att min värdmammas kusins dotter (alla är tydligen släkt med alla) ska gå i min klass - det måste väl betyda att de vet om jag ska vara junior eller senior? I hope so.

Jag har i alla fall addat henne på facebook, vilket hon enligt min värdmamma ville, och nu hoppas jag på att hon är trevlig.. Det skulle vara lättnande att "känna" någon i min skola innan jag börjar. Och om vi lär känna varandra lite halvt redan nu borde vi kunna träffas innan själva skolstarten... Det skulle antagligen kännas bättre.

Jag har inte insett att folket jag faktiskt kommer leva med under tio månader redan nu vill lära känna mig. Och ännu mer - de finns på rikigt! De lever just i denna sekund. Just denna sekund sover de antagligen... klockan halv fem borde de nog göra det..

/M

Alla har gissat för fullt vilket land utbytesstudenten som bor i familjen nu komer ifrån. De flesta röster har hamnat på Tyskland. Och självfallet är killen från Tyskland! haha, jag har ingen aning om varför det egentligen är kul.. Men det är skrattretande. Kanske borde jag fråga om han känner Birk? hahha. Det skulle både chocka mig, och inte alls, om han skulle göra det. Allt är så surrealistiskt i alla fall. Så, nu vet ni - en 91a från Tyskland.

/M

Jag sitter denna sekund och pratar med min värdfamilj på msn. Först var det deras utbytesstundet, och nu är det mamman i huset. Jag blev sjukt nervös i början när han skrev till mig. Jag var lite.. oförberedd. Men nu går det bättre. Det svåra är att tänka om allt till engelska.. Men det går bättre än förväntat.

De verkar som väldigt trevliga människor, och det är lite synd att studenten inte kommer bo där när jag kommer. Ojdå, snart kommer jag behöva säga att jag ska sova.. Tidsskillnad är jobbigt. Men tyvärr lever jag efter sverige-tid fortfarande.

/M

Jag vill hem. Hem och se ifall jag har fått ett brev som bekräftar att jag faktiskt redan har blivit placerad i en värdfamilj. I handboken jag har fått står det tydligt att familj får man mellan maj och agusti - alla som får innan är undantag. Tydligen måste jag vara ett STORT undantag. Det är bara januari! Jag har inte ens genomgått läkarundersökningen än. Kanske har jag en smittsam och dödlig sjukdom. Men tydligen vill de ha mig dit i alla fall. 


För att vara ärlig måste jag säga att klimatet där familjen bor inte är det bästa. Det kunde definitivt vara värre. Men det är lagom dåligt för att jag ska bli löjligt besviken. Mer eller mindre precis som i Sverige. Jag som hade sett fram emot en grön och varm jul. Finns i och för sig inget som säger att julen inte blir grön.. Vad skulle vara mer svenskt?

Jag borde inte bli besviken. Hela tiden fram till nu har jag ägnat mycket tid till att inte få upp några förhoppningar. Tydligen var jag inte så bra på det. Men jag hoppas faktiskt att detta är min värdfamilj nu. Trots klimatet, och storleken på staden (pyttepyttestad). Jag vill ha något konkret att dagdrömma om. Förhoppningar som faktiskt kan inträffa. Palmerna är utbytta mot åkrar.

Jag vill hem. Sen börjar drömmarna, /M

Igår kollade jag min internetsida på EF.com, precis som jag brukar göra när jag inte har något bättre för mig. Klickade runt lite, så mycket man kan klicka runt då det tar år att ladda upp en ny sida. Efter den andra sidan var uppladdad stirrade jag på skärmen. Det kunde inte vara sant! Mitt hjärta började ticka fortare och allt jag gjorde blev lite suddigt. EN SKOLA. EN VÄRDFAMILJ. Allt stod där. Under "Grattis! Vi har nu hittat en värdfamilj till dig. Ditt spänande år har just börjat."

Jag är fortfarande lite chockad. Resten av igårkväll gick åt till att hitta så mycket information som möljigt av detta ställe jag ska till. Wow. Jag ska till. Nu börjar allt bli en aning verkligare. Saken är bara den att jag endast har fått veta det genom hemsidan. Inte ens ett litet mail till mig har de klämt ut. Därför innan jag skriver några detaljer, väntar jag på ett brev eller liknande från EF som säger att det är sant. Skolstarten står nämligen att den ska vara i agusti 2003...

Jag har lite svårt att tro just det, /M

Tack Annica för att du kom igår.
Jag kaske inte var den roligaste,
men jag behövde dej. Tack!

Denna helgen har USA upptagit mer av mina tankar än vanligt. Jag sitter nu och läser en massa resedagböcker av folk som är ute i olika länder just nu. Just därför får jag världens lust att åka redan nu. Bara åka iväg och påbörja mitt år over there.

Men jag antar att deom som är kvar av året innan jag åker kommer gå snabbt nog. Det är ungefär åtta månader kvar nu. Det känns ofattbart att lilla jag om ett år kommer leva i USA och förbereda mig för den första julen utan min familj någonsin.

Kanske blir det en grön jul, vilket jag faktiskt hoppas på, /M

Nu är det ivägskickat. Jag slickade igen kuvertet och mami postade det. I och för sig slickade jag inte igen det... Jag tog vatten på fingret och strök på klistret...... Varför ska det vara så extremt äckligt att slicka igen ett kuvert för?

Vad händer nu? Jag tror att min del är gjord. Nu resterar bara att vänta. Det kommer jag antagligen få göra länge. Familj kommer jag antagligen få ungefär en månad innan jag ska åka. Vilket är... om nio månader. Mamma upplyste mig om att om jag blir gravd nu hinner jag få barnet innan jag åker..

Mycket bra att veta.. /M

Nu har jag fått ett brev om att ansökningspapprena måste vara inne snart. Gaah. Panik. Igen. Jag måste prata med en lärare. Och få mail från min fd handledare. Jag tror jag ska skicka ett litet mail och skynda på honom lite. Hans nuvarande elever kan vänta en extra dag på att få sina prov rättade.

De dör inte, /M

Folk klagar på att jag är seg på att skriva här. Jag är inte säker, men det kan bero på att det inte händer någonting på USA-fronten i mitt liv just nu. Papprerna är inte ifyllda än. Vilket jag smått börjar panika över. Jag känner att de borde vara klara nu. Och som vanligt när jag panikar över någonting gör jag ännu mindre.

Nu ligger papprerna lite halvt i några andras händer. Det är lite smått frustrerande. Men det finns fortfarande saker jag måste göra. Så som att fixa klart de små kollagen som jag nu har jobbat med i ett antral veckor.

Kanske inte rikgit 24/7, men i alla fall, /M

Ansökningspapprena är nästan klara nu. Det är bara ett kvar. Och slö som jag är har jag sparat det svåraste till sist. Tydligen måste Usa-människorna veta vad jag har haft för lektioner, läst för kurser och hur många timmar i veckan detta har skett. För Tvåan, Ettan OCH Nian.

Så jag tänkte precis skicka iväg ett litet mail till min gamla handledare från högstadiet. Fråga honom om han kunde ta reda på det jag behöver från nian. Men då har tydligen hans mail bestämt sig för att inte fungera idag. Eller så är det inte hans mail.

Och då, när jag letar efter den rätta mailadressen vill självfallet inte skolan ha en hemsida heller! Jag vet att dom har en hemsida. Jag har gått på skolan! Jag har sett sidan! Men idag, nej, idag finns ingen hemsida.

Usch usch usch. Universum gillar inte mig, /M

Det sägs att äventyret börjar nu. Lite mindre än ett år innan jag ska åka. Själv förstår jag inte hur det kan vara så. Jag har inte rikigt förstått att jag ska åka. Lilla lilla Maja ska lämna tryggheten och allt hon känner till för att spendera tio månader i USA. Hur ska jag kunna föstå det?

Denna del av bloggen, eller kanske denna bloggen, kommer handla om mitt äventyr. Mitt aldeles egna äventyr på andra sidan atlanten  - som tydligen redan har börjat. Tankar, känslor, fakta och en del panik är det som kommer fylla inläggen. Bloggen kommer anatgligen fungera som en sorts dagbok för mig själv. Lite stöd. Ett sätt att hålla ordning på alla tankar som virvlar runt.

Jag vet inte om äventyret har börjat.
Men jag vet att det kommer börja. Snart, /M