Jag packar just nu. Tro det eller ej. Väskan står bredvid mig och väger 16,5 kilo. Första flighten är maxvikten 20, men sen till chicago blir det helt plötsligt 23. Någon får ringa och prata med någon som jobbar på lufthansa. För jag har en känsla av att jag kan behöva de tre extra kilona.

Igår var det en amerikansk tjej, som kommer gå i min skola, som frågade hur jag kunde skriva alla "strange symbols" på datorn. Hon hade läst min status på facebook där jag hade skrivit några å ä och ö. Jag har inte ens tänkt på att de måste tycka att det ser konstigt ut! Närt jag berättade att dom är med i vårt alfabet och på våra tangentbord sa hon; "thats so cool".

/M

I'm starting to understand why everyone in movies are leaving without saying goodbye.

Så det här med att packa går ju då inte överdrivet fantastiskt. I måndags eller tisdags, minns inte rikigt när.., la jag så fint upp kläderna jag hade i mitt rum i pedagogiska högar på golvet. En "ta med"-hög, en "kanske" och en "no-no-nooo". Där ligger högarna kvar. Orörda.

I onsdags vaknade jag och mådde lite mindre än bra.. Senare upptäckte jag att jag hade feber; 38,7 grader. Nåt good om du har två veckor kvar innan du ska ge dig av till andra sidan jordklotet och det närmsta till packning du har är tre högar med kläder på golvet.

Men nu är jag frisk igen! Och efter imorgon, eller egentligen idag, när jag fyller artoon - finally! - har jag all tid i världen på mig att packa. Heh. All tid som är under åtta dagar det vill säga.. Sedan är det off to America som gäller! Jag fick nämligen mina riktiga flygtider i onsdags också! Inga ändringar från den preliminära.

/M

Om jag ska vara ärlig tror jag inte att jag förväntade mig att tiden skulle gå så fort! Jag kan inte påstå att jag minns tiden när jag anmälde mig till High School Year som igår, jag minns den knappt alls. Men å andra sidan minns jag inte när jag gick i skolan sist heller speciellt bra, och det är en sisådär fem veckor sen. Mitt minne ska man inte lita på.

Men nu är jag redan här! Om någon dag måste jag ta itu med att packa. Eller åtminstone tanke-packa. Plus att jag måste bestämma vad för väska jag ska ha! Tänk så mycket jag måste göra. Och denna gång går det inte att göra som jag alltid gör - ignorera allt tills precis sista minuten. Får ta och bjuda in min vän organiserings-annica för att hjälpa mig tror jag.

Detta har gått så sjukt fort! Det märkliga är att om jag hade istället åkt då när jag anmälde mig, skulle jag vara hemma igen nu. Ett år går så fort. Jag som tycker att jag började ettan nyss! Men okej, det känns också som att det är en livstid sedan jag började ettan, egentligen, och nu har jag för flera veckor sedan slutat tvåan.

Okej nu vet jag itne vad jag skrev. Ha överseende om ni inte förstår mig där - jag förstår det inte rikigt själv. Men sammanfattat egentligen betyder det väl: tiden går fort, och sakta, och det är bara två veckor tills jag åker!

/M

Okie dokie, dags att berätta om mötet med amerikanerna i fedags. Utanför EFkontoret i Stockholm träffade vi altså dom; Min IEC Janette, hennes man Tom och två av deras svenska föredetta utbytesstudenter. Så långt hänger ni nog med.

Mamma, pappa och min lillasyster stod ungefär ett steg bakom mig och de fyra personerna jag aldrig förr träffat stod framför mig. Måste bara understryka att alla de fyra pratar oklanderlig engelska - och förväntar sig att jag ska prata massor med dom! Engelska? Vad är engelska för något?!

Jag körde på "yeah" och leenden medan Janette pratade på om allt möjligt. Jag fick också en tshirt som det står IOWA på. Hon påpekade att jag verkade nervös (Nähää?! tror du det?!) och sa att hon inte bits. Det gjorde mig mycket lugnare på en gång....... Jag kan väl inte rå för att jag är nervös?

Hon tyckte antagligen att jag pratade för lite och hon tyckte det var konstgt att varken jag eller mina föräldrar hade några frågor. Efter en sisådär fem minuter - som kändes som oändligt mycket längre - sa vi hejdå. Hon sa att hon inte kommer vara på flygplatsen när jag kommer, men att vi skulle ses senare. "And then you have to talk to me" och jag lovade att jag skulle det.

Förhoppningsvis kommer vi inte ha mssor av svenskar som lyssnar då, /M

Igår träffade jag min IEC (områdesrepresentant, typ kontaktperson när jag är där borta), hennes man och två av deras svenska föredetta utbytesstudenter. In Estocholmo. Nu ska jag dock med bussen ner på stan om tio minuter så jag hinner inte beskriva mötet i detalj. Än. Gör det senare, maybe när jag kommer hem eller maybe imorgon. Jag kan i alla fall säga att jag lever, och de var jättetrevliga och pratglada. Allt det som jag inte är... haha.

/M

Jag insåg precis att det är mindre än fyra veckor tills jag åker! Tre veckor och sex dagar för att vara exakt.. Jag måste planera mitt liv! Det ska jag göra när jag kommer hem idag, det finns så mycket jag måste, eller åtminstone vill hinna med innan jag åker;

  - Fixa två bankkort, som fungerar over there.
  - Fixa internetbank, vilket jag inte kan göra innan jag är arton.
  - Köpa presenter till värdfamiljen.
  - Skaffa mig en resväska.
  - Packa!
  - Shoppa så jag överhuvudtaget har några kläder att packa ner.
  - Träffa min IEC (som även är min värdpappas syster) + hennes famil i stockholm.
  - Fylla arton! (kanske inte behöver bokas in dock..)
  - Ha födelsedags/avskeds-paarty!
  - Gå på krogen.
  - Klippa mig.
  - Kolla upp om det finns något sätt så att jag inte blir pank av att smsa hem till sverige med min svenska mobil. Om den ens kommer fungera?
  - Helst också umgås en hel del med vänner..

Plus en sisådär hundra saker som jag antagligen glömt. Är det nu jag borde börja få panik? Hur ska jag hinna allt detta? Och hur ska jag göra så jag inte glömmer bort hälften? .. Konstigt nog känner jag mig inte så panikslagen. Jag känner mig ganska så redo för att åka. Något jag antagligen kommer glömma bort när jag väl står på arlanda...

/M

Yes nu börjar det närma sig på rikigt. Det är sjukt att jag om en månad kommer att vara i USA... men jag tror att jag börjar förstå det nu. Kanske. Lite i alla fall. I lördags var det en månad kvar tills jag lämnar lilla Sverige. Och i söndags hade jag 20 dagar kvar som omyndig. Det kommer hända en hel del inom loppet av tio dagar där.

Sitter nu på jobbet och väntar på att jag ska börja jobba igen efter lunchen. I morse satt jag lite vid facebook minuterna innan jag skulle cykla iväg. En amerikan skrev till mig på facebook-chatten och jag fick säga att jag var tvugen att gå på en gång. Hon hade inte gått och lagt sig än. Själv åt jag frukost. Den där tidskillnaden är lite rolig tycker jag.

/M