Idag tar hela Västerås studenten. Även då jag spenderade tiden de sprang ut och åkte studensvagn runt i staden med att sova, så känns det lite så i alla fall. Jag hör till den enorma kategorin "de som har flera hundra dagar kvar"´. Dock borde jag ha flera hundra dagar minre kvarän jag faktiskt har´.

Jag kanske hör till den vanliga "de som har flera hundra dagar kvar"-kategorin hör jag också till en annan - de som valde att ha flera hundra dagar kvar längre än resten. Jag åker iväg ett år, och därmed skjuter upp studenten ett år, avsäger mig rätten att stå på ett flak med alla mina vänner och skrika "fyfan vad jag är bra". Istället får jag stå där ett år senare - om två år. Och det gör mig ingenting.

Jag åker till ett ställe där ingen kommer ropa "och så finns de dom som har flera hundra dagar kvar" även fast de tar studenten, även fast jag tar studenten. Jag är en av de få som kommer få studenta två gånger. Vilken är inte alla studenters stora önskan? Att få göra det igen. Och även fast jag inte kommer stå på en studentvagn två gånger kommer jag få graduate. Det är inte alla som får.

Så medans resten av sveriges alla 91or längtar som galningar tills om ett år, längtar jag till om två månader. Det är då resten av mitt liv börjar. För att sedan fortsätta om två år. Om ett år har jag ett år kvar. Om ett år börjar jag i en ny klass. Det vill jag inte tänka på än.

/M