They're up for a disappointment
Och det är inte bara jag som väntar, lilla Michael tycker inte att han borde behöva vänta så länge på att jag ska komma och kan tydligen inte sluta prata om mig. Han är jätteexcited över att få en syster. Det finns en stor risk att jag smugglar med honom hem till sverige när jag måste åka hem igen..
Jag pratade med en tjej som kommer gå i min skola över internet häromdagen. Hon var so excited över att jag kommer så snart. Sen sa hon också att alla där säger att jag ser ut som Taylor Swift.. Lite mysko eftersom de bara sett mig på min facebookbild, men väldigt snällt måste jag säga.
Jag känner pressen. Kanske i ett mörkt rum, från avstånd, om man kisar och har lite fantasi kanske man skulle kunna se en likhet.. Det amerikanska folket kommer bli besvikna. Jag borde ha använt någon nyvaken, osminkad blid på mig på facebook... Då kanske de skulle få en glad överraskning.
Det lär inte hända på rikigt.... /M
Förberedelsemöte
I söndags var jag och mina små föräldrar i självaste huvudstaden på Ef förberedelsemöte. Om jag ska ta det kort så handlade det om lite almänna saker - regler, hemlängtan, förväntningar och några fler regler. Det roligaste var nog att höra små historier från de som nyligen hade kommit hem från usa och att få se fler ansikten som ska åka iväg. I stort var det nog roligare för de små föräldrarna, som i mitt fall inte alls är pålästa i samma utsträckning som jag.
Annars så är värdfamiljen utan "a borrowed kid" från och med idag. Lucas återvände till Tyskland igår. Och lilla Michael har fått sytt sex stygn i örat. Poor little kid!
/M
Studentens regniga dagar
Idag tar hela Västerås studenten. Även då jag spenderade tiden de sprang ut och åkte studensvagn runt i staden med att sova, så känns det lite så i alla fall. Jag hör till den enorma kategorin "de som har flera hundra dagar kvar"´. Dock borde jag ha flera hundra dagar minre kvarän jag faktiskt har´.
Jag kanske hör till den vanliga "de som har flera hundra dagar kvar"-kategorin hör jag också till en annan - de som valde att ha flera hundra dagar kvar längre än resten. Jag åker iväg ett år, och därmed skjuter upp studenten ett år, avsäger mig rätten att stå på ett flak med alla mina vänner och skrika "fyfan vad jag är bra". Istället får jag stå där ett år senare - om två år. Och det gör mig ingenting.
Jag åker till ett ställe där ingen kommer ropa "och så finns de dom som har flera hundra dagar kvar" även fast de tar studenten, även fast jag tar studenten. Jag är en av de få som kommer få studenta två gånger. Vilken är inte alla studenters stora önskan? Att få göra det igen. Och även fast jag inte kommer stå på en studentvagn två gånger kommer jag få graduate. Det är inte alla som får.
Så medans resten av sveriges alla 91or längtar som galningar tills om ett år, längtar jag till om två månader. Det är då resten av mitt liv börjar. För att sedan fortsätta om två år. Om ett år har jag ett år kvar. Om ett år börjar jag i en ny klass. Det vill jag inte tänka på än.
/M
Last class ever....
Men jag känner mig inte ledsen, inte ett dugg. Påminner lite om avslutningen i nian som jag hade gått ett halvår innan och sagt att jag skulle tjura som ett litet barn, och sen när den väl kom var jag inte ens på gränsen till ledsen. Kanske har jag lätt att lämna saker bakom mig, eller så har jag aldrlig blvit riktigt fäst vid någon klass. Slut på terapi-snack.
EFs förberedelsemöte närmar sig. Söndag den 14e juni, på söndag altså. Klockan 10 till 14. Hitills har alla varnat mig för hur långtråkigt det är, så vi får se. Päronen verkar inte heller över exalterade över mötet, men kanske blir det intresantare för dom med massor av vuxeninformation. Jag tycker i alla fall än så länge att det ska bli spännande, om inte annat för att få se andra utbytisar!
/M
Just gotta love Google and Wikipedia
ca 3 timmar från Chicago!
Iowa är USAs största jordbruksstat, vilket gör att det inte är så märkligt att min värdfamilj har en lada, minst en traktor och odlar bland annat majs. Jag ska bli bonde! Jag ser märkligt mycket fram emot det... om inte annat kommer jag antagligen känna mig hemma mellan alla åkrar.
Staten har alla årstider, men både somrarna och vintrarna är varmare än Sverige. Ingenting att klaga på där! Men det kan fortfarande bli kallt... ner till -10. På sommaren däremot är medetemperaturen runt 30. Jag tror att jag kan överleva en kall vinter till, jag slipper åtminstone stå ute i snöstorm och vänta på bussen till skolan! I usa åker alla över 16 bil och när det är snöstorm stänger skolan! Något jag tycker att sverige på allvar borde tänka på...
Okej, nu orkar jag inte gräva mer... kanske kommer mer någon annan gång. Troligen.
Det är trots allt två månader av väntan kvar! /M
Två månader to go och visum på plats
Om mindre än två månader står jag på amerikansk mark! Detta är så sjukt overkligt att inte ens jag själv förstår det. Det är snart ett år sedan jag anmälde mig. Ett år! Tiden går så fort, och jag som inte ens haft roligt? Om ett år kommer jag vara hemma igen, eller åtminstone inne på mina sista veckor. Men nu ska jag sluta tjata om hur lång tid det är kvar till olika saker, tid har en förmåga att inte bli förstådd. Varför skulle vi annars jämt och ständigt bli chockade över hur fort den går?
Jag tänkte i alla fall dela med mig av lite information jag har fått berättad för mig eller helt enkelt snokat reda på själv;
Jag ska bo i en liten liten stad som heter Moscow (och nej jag ska inte till Ryssland), det är mitt ute på landet och hälften av de som bor där är på något vis släkt med min värfamilj. De resterande antagligen vänner. I staden finns ett postkontor. Punkt.
Skolan jag kommer gå på heter Wilton Junior-Senior High School och ligger i Wilton, vilket ligger ca fem minuter med bil ifrån Moscow. Den staden är större än Moscow och har ungefär 3000 invånare. Västerås har ca 120 000....
På skolan går lite mindre än 500 elever, vilket chockerande nog kommer bli många fler än i min nuvarande skola. Ungefär fyra av mina blivande skolkamrater har jag haft kontakt med över facebook och de verkar trevliga, men vem gör inte det på facebook?
Min värdfamilj består av Dia och Jim och deras sexårige son Michael. Jag fick reda på att jag skulle dit redan i januari, vilket är enormt ovanligt. Sedan dess har jag och Dia haft konstant mailkontakt. Jag blir deras andra utbytesstudent och deras första "dotter".
Yes, det var lite av den grundläggande informationen. Och jag har faktiskt fått mitt visum nu! En ganska cool sak som är inlimmad i mitt pass. Det ser ungefär ut som passets första sida, där all information står, men med en annan bild och annan information såklart, i rött och blått med amerikanska sigillet och "student VISA" skrivet i överkant. Ser extremt respektingivande ut, jag har nu för vana att alltid buga för mig själv.... hum.
/M
Besök på amerikanska ambassaden
Jag och mor min ankom med tåg till Fjollträsk vid nio. En toapaus och bussbiljettköp senare kom vi perfekt tajmat och gick på buss 69. Avgång vid busshållsplatsen "ambassaderna", kan det bli mer logiskt? Väl där var det inte svårt att lokalisera den amerikanska av ambassaderna - det med högst stängsel och med den stora amerikanska flaggan vajandes i vinden. Jag hade tid klockan tio och vi kom dit ungefär 35min innan. Utanför grindarna stod de en liten kö.
Efter någon minut kom en vakt och började kolla allas pass, pricka av alla på en lista och kolla så att alla hade vissa papper med sig. Sedan, ungefär fem minuter senare, blev vi en och en insläppta i vaktstugan där det var en typ flygplats-säkerhetskoll. "Do you have any electronics with you? A belt?" Nej och nej och sedan fick mina papper åka igenom väskröntkensaken. Själv gick jag igenom metalldetektorn och blev tillsagd att ställa mig bakom "the yellow line" innan jag fick tillbaka mina genomröntkade papper och blev visad till en liten sidobyggnad till ambassaden.
Ännu en kö. Denna gång till en liten lucka där det satt en liten tant, som denna gång pratade svenska. Alla fick lämna sina papper och pass där och blev sedan tillsagda att sätta sig ner på stolarna som var uppställda på två rader som på bio facandes mot en 60 tums tv som visade vackra bilder av olika delar av usa till vacker musik. Rummet var fullt av folk, ca fyrto pers kanske, och längre bort fanns det luckor A till F. Sjävlklart var bara D och F öppna.
Två timmar senare ropade en amerikansk röst upp "Maja Gustafsson window D please". Inte en minut för tidigt. En liten amerikan satt inne i lucka D med mina papper. Lite småprat om vart jag skulle och att jag då kommer få se the heartland och kommer få en annan upplevelse än de flesta svenskar som åker till kusterna. Han skrev på några papper som jag fick tillbaka på en gång och tillade sedan att jag kommer få tillbaka mitt pass ungefär på onsdag. Han tog mina fingeravtryck, sa att han skulle köra dom genom interpool och polisregistret och frågade om han skulle hitta något där. Sedan fick jag gå. Själva mötet tog inte mer än tre minuter.
Nu är jag hemma igen. Trött och ont i huvudet efter lite för mycket gående i hufvudstaden och lite för lite drickandes. En del shoppandes blev det också. Nu är jag pank till den 20e. Men jag är i alla fall glad att ambassaden är fixad nu. Det var inte alls så läskigt som jag trodde, även då vakten som stod i ett hörn och kollade runt såg en aning läskig ut.
/M
