Studentens regniga dagar
Idag tar hela Västerås studenten. Även då jag spenderade tiden de sprang ut och åkte studensvagn runt i staden med att sova, så känns det lite så i alla fall. Jag hör till den enorma kategorin "de som har flera hundra dagar kvar"´. Dock borde jag ha flera hundra dagar minre kvarän jag faktiskt har´.
Jag kanske hör till den vanliga "de som har flera hundra dagar kvar"-kategorin hör jag också till en annan - de som valde att ha flera hundra dagar kvar längre än resten. Jag åker iväg ett år, och därmed skjuter upp studenten ett år, avsäger mig rätten att stå på ett flak med alla mina vänner och skrika "fyfan vad jag är bra". Istället får jag stå där ett år senare - om två år. Och det gör mig ingenting.
Jag åker till ett ställe där ingen kommer ropa "och så finns de dom som har flera hundra dagar kvar" även fast de tar studenten, även fast jag tar studenten. Jag är en av de få som kommer få studenta två gånger. Vilken är inte alla studenters stora önskan? Att få göra det igen. Och även fast jag inte kommer stå på en studentvagn två gånger kommer jag få graduate. Det är inte alla som får.
Så medans resten av sveriges alla 91or längtar som galningar tills om ett år, längtar jag till om två månader. Det är då resten av mitt liv börjar. För att sedan fortsätta om två år. Om ett år har jag ett år kvar. Om ett år börjar jag i en ny klass. Det vill jag inte tänka på än.
/M
Last class ever....
Men jag känner mig inte ledsen, inte ett dugg. Påminner lite om avslutningen i nian som jag hade gått ett halvår innan och sagt att jag skulle tjura som ett litet barn, och sen när den väl kom var jag inte ens på gränsen till ledsen. Kanske har jag lätt att lämna saker bakom mig, eller så har jag aldrlig blvit riktigt fäst vid någon klass. Slut på terapi-snack.
EFs förberedelsemöte närmar sig. Söndag den 14e juni, på söndag altså. Klockan 10 till 14. Hitills har alla varnat mig för hur långtråkigt det är, så vi får se. Päronen verkar inte heller över exalterade över mötet, men kanske blir det intresantare för dom med massor av vuxeninformation. Jag tycker i alla fall än så länge att det ska bli spännande, om inte annat för att få se andra utbytisar!
/M
Just gotta love Google and Wikipedia
ca 3 timmar från Chicago!
Iowa är USAs största jordbruksstat, vilket gör att det inte är så märkligt att min värdfamilj har en lada, minst en traktor och odlar bland annat majs. Jag ska bli bonde! Jag ser märkligt mycket fram emot det... om inte annat kommer jag antagligen känna mig hemma mellan alla åkrar.
Staten har alla årstider, men både somrarna och vintrarna är varmare än Sverige. Ingenting att klaga på där! Men det kan fortfarande bli kallt... ner till -10. På sommaren däremot är medetemperaturen runt 30. Jag tror att jag kan överleva en kall vinter till, jag slipper åtminstone stå ute i snöstorm och vänta på bussen till skolan! I usa åker alla över 16 bil och när det är snöstorm stänger skolan! Något jag tycker att sverige på allvar borde tänka på...
Okej, nu orkar jag inte gräva mer... kanske kommer mer någon annan gång. Troligen.
Det är trots allt två månader av väntan kvar! /M
Två månader to go och visum på plats
Om mindre än två månader står jag på amerikansk mark! Detta är så sjukt overkligt att inte ens jag själv förstår det. Det är snart ett år sedan jag anmälde mig. Ett år! Tiden går så fort, och jag som inte ens haft roligt? Om ett år kommer jag vara hemma igen, eller åtminstone inne på mina sista veckor. Men nu ska jag sluta tjata om hur lång tid det är kvar till olika saker, tid har en förmåga att inte bli förstådd. Varför skulle vi annars jämt och ständigt bli chockade över hur fort den går?
Jag tänkte i alla fall dela med mig av lite information jag har fått berättad för mig eller helt enkelt snokat reda på själv;
Jag ska bo i en liten liten stad som heter Moscow (och nej jag ska inte till Ryssland), det är mitt ute på landet och hälften av de som bor där är på något vis släkt med min värfamilj. De resterande antagligen vänner. I staden finns ett postkontor. Punkt.
Skolan jag kommer gå på heter Wilton Junior-Senior High School och ligger i Wilton, vilket ligger ca fem minuter med bil ifrån Moscow. Den staden är större än Moscow och har ungefär 3000 invånare. Västerås har ca 120 000....
På skolan går lite mindre än 500 elever, vilket chockerande nog kommer bli många fler än i min nuvarande skola. Ungefär fyra av mina blivande skolkamrater har jag haft kontakt med över facebook och de verkar trevliga, men vem gör inte det på facebook?
Min värdfamilj består av Dia och Jim och deras sexårige son Michael. Jag fick reda på att jag skulle dit redan i januari, vilket är enormt ovanligt. Sedan dess har jag och Dia haft konstant mailkontakt. Jag blir deras andra utbytesstudent och deras första "dotter".
Yes, det var lite av den grundläggande informationen. Och jag har faktiskt fått mitt visum nu! En ganska cool sak som är inlimmad i mitt pass. Det ser ungefär ut som passets första sida, där all information står, men med en annan bild och annan information såklart, i rött och blått med amerikanska sigillet och "student VISA" skrivet i överkant. Ser extremt respektingivande ut, jag har nu för vana att alltid buga för mig själv.... hum.
/M
Besök på amerikanska ambassaden
Jag och mor min ankom med tåg till Fjollträsk vid nio. En toapaus och bussbiljettköp senare kom vi perfekt tajmat och gick på buss 69. Avgång vid busshållsplatsen "ambassaderna", kan det bli mer logiskt? Väl där var det inte svårt att lokalisera den amerikanska av ambassaderna - det med högst stängsel och med den stora amerikanska flaggan vajandes i vinden. Jag hade tid klockan tio och vi kom dit ungefär 35min innan. Utanför grindarna stod de en liten kö.
Efter någon minut kom en vakt och började kolla allas pass, pricka av alla på en lista och kolla så att alla hade vissa papper med sig. Sedan, ungefär fem minuter senare, blev vi en och en insläppta i vaktstugan där det var en typ flygplats-säkerhetskoll. "Do you have any electronics with you? A belt?" Nej och nej och sedan fick mina papper åka igenom väskröntkensaken. Själv gick jag igenom metalldetektorn och blev tillsagd att ställa mig bakom "the yellow line" innan jag fick tillbaka mina genomröntkade papper och blev visad till en liten sidobyggnad till ambassaden.
Ännu en kö. Denna gång till en liten lucka där det satt en liten tant, som denna gång pratade svenska. Alla fick lämna sina papper och pass där och blev sedan tillsagda att sätta sig ner på stolarna som var uppställda på två rader som på bio facandes mot en 60 tums tv som visade vackra bilder av olika delar av usa till vacker musik. Rummet var fullt av folk, ca fyrto pers kanske, och längre bort fanns det luckor A till F. Sjävlklart var bara D och F öppna.
Två timmar senare ropade en amerikansk röst upp "Maja Gustafsson window D please". Inte en minut för tidigt. En liten amerikan satt inne i lucka D med mina papper. Lite småprat om vart jag skulle och att jag då kommer få se the heartland och kommer få en annan upplevelse än de flesta svenskar som åker till kusterna. Han skrev på några papper som jag fick tillbaka på en gång och tillade sedan att jag kommer få tillbaka mitt pass ungefär på onsdag. Han tog mina fingeravtryck, sa att han skulle köra dom genom interpool och polisregistret och frågade om han skulle hitta något där. Sedan fick jag gå. Själva mötet tog inte mer än tre minuter.
Nu är jag hemma igen. Trött och ont i huvudet efter lite för mycket gående i hufvudstaden och lite för lite drickandes. En del shoppandes blev det också. Nu är jag pank till den 20e. Men jag är i alla fall glad att ambassaden är fixad nu. Det var inte alls så läskigt som jag trodde, även då vakten som stod i ett hörn och kollade runt såg en aning läskig ut.
/M
Preliminär avresa!
I övrigt har min bilvande usaiska granne och klasskamrat Alex erbjudit sig att skjutsa mig till skolan, det tackar vi för! Hem kunde han inte skjutsa mig förrän i november eftersom han skulle ha fotball efter skolan, men sjkuts hem kan jag nog tigga till mig av någon... får vi hoppas.
/M
That's what we let you think
Han mobbar mig för att jag är svensk och jag mobbar honom för att han är tysk. Han sa något i stil med att det aldrig händer något i sverige, jag berättade då att dte är bara vad vi låter tyskarna tro så vi inte ska bli invaderade. Han tyckte också att det var chockerande att vi har fått internet och undrade om vi fortfarande bor i träd.
Ja, vår konversation höll den klassen hela vägen igenom. Dia säger att jag alltid ska vara elak mot honom när jag pratar med honom. Och visst, det har jag inga problem med. Haha. Han är ganska rolig i alla fall.
/M
Mötet bokat
Men nu har jag i alla fall fyllt i det sista pappret till visumansökan. Direkt på ambassadens hemsida och nu efter det är utskrivet ser det mycket profisionellt ut. Papprena får heller inte vikas - mycket viktigt! Mötet är bokat till den första juni klockan tio. Endast jag och mina papper får komma in, inte ens en väska.
Kan bli intressant, /M
Nu väntar jag bara på passet
Jag finner det märkligt underhållande att fylla i papper om mig själv. Lite som att fylla i en mina-vänner-bok, förutom att man inte kan skriva "vet inte" på varannan rad. Måste bero på min inneboende själviskhet. Samma sak som gör att det faktiskt är otroligt kul att ägna en hel konversation åt sig själv... dock händer inte det mig speciellt ofta.
Det var dock inte lika underhållande att skriva min adress fem gånger på rad.. Det ledde till handont istället. Och att sedan skriva telefonnumret fyra gånger. Självklart skrev jag fel på sista numret.. När jag slutade tänka på vad jag skrev. Men men, det blir nog bra.
På återseende, /M
I have to talk to you
Men det var i alla fall bra det där med mobilen. En undran ur världen. Så för 26,45 dollar i månaden får jag smsa obegränsat under hela månaden. Med dollaren som just nu ligger precis runt åtta kronor så blir det ca 212 kronor i månaden. Och efter vad jag har hört så smsar amerikaner som galningar, så det blir antagligen ganska billigt.
Jag ska förretsten hämta upp mitt nya pass hos polisen på måndag.
Sedan blir det att boka in mötet på ambassaden, /M
Visumdags
Men än så länge orkar jag inte oroa mig för det. Jag blev desto mer oroad när jag loggade in på facebook och möttes av ett meddelande från Lucas (nuvarande tyske studenten) - "I have to talk to you". Okej? Mer då? Om vad? Lilla jag som blir orolig bara någon tilltalar mig vid namn (typ), och nu måste han prata med mig? Kunde han inte skrivit att han ville prata med mig? Heh, Kanske är det jag som lägger för mycket vikt vid ordvalet...
Jag hoppas på det, /M
Sakta men säkert
Den 14 juni ska jag på förberedelsemöte i Stockholm. Får se hur kul det är. Om jag ska tro familjens nuvarande utbytesstudent Lucas är det jättetråkigt på mötena, han sov tydligen i en stol hela tiden. Om inte annat blir det nog intressant för mina parents. Här hemma är det jag som är insatt.
Okej. Nu ska jag sluta med att skjuta upp läxorna.... /M
Nu sover hon - ring!
Jag är övertygad om att de på ef har ett sjätte sinne. Ett känna-när-maja-sover-sinne. Varje gång de ringer, vilket i och för sig inte är ofta, så sover jag! Idag till exempel; Jag ligger på soffan och tar igen lite av min förlorade skänhetssömn när mamma väcker mig och väser "eeefff"och sträcker fram telefonen. Sådana tillfällen är underbara; Hur kommer min röst låta? Kan jag ens prata? Heh, jo jag kunde prata. Precis som de andra gångerna.
Ef-typen ville i alla fall kontrollera lite småsaker inför visum-papperna. Så snart ska jag få dom skickade till mig och sedan är det dags att boka en intervju på Amerikanska ambasaden. Själv tycker jag att det låter ganska scary. Men det kanske ska gå det också. De måste ju trots allt se så jag inte är en terrorist.
Jag hoppas innerligt att jag inte är det, /M
So you speak german?
So you speak german? Öhm, nej. Jag förklarade att vi pratar svenska. Is that like german? Jag förklarade snällt att jag inte förstår tyska alls. Hon sa sen att hon tyckte att jag var duktig på engelska. Jag berättade att jag har läst engelska sen trean i skolan, vilket hon svarade "wow" på. Tydligen lär de inte sig ett annat språk förrän de är femton.
Jag fick också fram att hon gillar One Tree Hill - sånt gillar vi! /M
Hot n' Cold
Imorgon och på tisdag ska det vara tjugo grader i Iowa. Här sitter jag och är lycklig över att det är sex grader och snön håller på att smälta. Tänk så olika det kan vara. Nu vill jag åka! Jag har vetat om min värdfamilj i två månader.. Det känns som om jag borde vara där nu.
Och jag vill vara där nu! /M
Mixed emotions
Jag läste precis igenom inläggen här. Det är otroligt vad fort tiden går! Ett inlägg jag skrev när det var tio månader kvar känns som om jag skrev igår - och inte fem månader sen. Jag kan inte förstå att jag faktiskt ska åka till USA om fem månader. Fem månader!? Det är ingenting! Men samtidigt är jag nästan helt redo.
Det är verkligen mixade känslor om min stundande resa. Från alla håll, men inte minst från mig. Ena stunden längtar jag som en galning till året är över och jag får träffa min familj och mina vänner igen! Andra stunden kan jag inte vänta tills jag sitter på planet härifrån. Det är lite smått förvirrande.
Men jag överlever, kanske just på grund av det, /M
Time to forget the pain
Dagen började med att jag blev stucken i armen av en hepatit B-spruta. Nummer två av tre. Och denna gång, till skillnad från nummer ett, gjorde det ont. Min arm är fortfarande öm och självklart var min kära syster stvugen att boxa till mig där. Aj. Förhoppningsvis har jag överdrivit mina minnen av smärtan.. Eller också kanske jag kan hina glömma att det gjorde ont tills nästa gång.. efter den 23 juli.
Det är ett tag kvar att glömma på med andra ord, /M
I thought I should introduce myself
Såhär ligger det till; redan nu har två Amerikanska ungdomar blivit vän med mig på facebook. Kanske inga konstigheter där. Så långt skulle en svensk också kunna gå. Men - och här är den chockerande trevliga biten - när jag har accepterat vänförfrågningen skriver dom ett fint litet meddelande till mig "I thought I should introduce myself...". Jag menar huh?
Hur många svenska ungdomar skulle presentera sig för någon? /M
De finns på riktigt
Igår fick jag reda på att skolan börjar den 20e agusti. Jag hoppas att det betyder att jag kommer hinne fylla arton (25 juli) innan jag åker. Jag fick också veta att min värdmammas kusins dotter (alla är tydligen släkt med alla) ska gå i min klass - det måste väl betyda att de vet om jag ska vara junior eller senior? I hope so.
Jag har i alla fall addat henne på facebook, vilket hon enligt min värdmamma ville, och nu hoppas jag på att hon är trevlig.. Det skulle vara lättnande att "känna" någon i min skola innan jag börjar. Och om vi lär känna varandra lite halvt redan nu borde vi kunna träffas innan själva skolstarten... Det skulle antagligen kännas bättre.
Jag har inte insett att folket jag faktiskt kommer leva med under tio månader redan nu vill lära känna mig. Och ännu mer - de finns på rikigt! De lever just i denna sekund. Just denna sekund sover de antagligen... klockan halv fem borde de nog göra det..
/M
Nybesiktigad och klar
Det började bra genom att läkaren kollade på pappret, började fylla i enkla uppgifter för att sedan stanna upp, kolla på mig och, med extremt svenskt uttal, fråga "Gender - vad betyder det?". Men som tur är jobbar hon inte som engelskalärare. Alla rätt på mitt syntest fick jag, men innan är jag alltid lika rädd för att de ska upptäcka att jag är blind. Någon gång kommer det hända, det är jag säker på.
Idga har jag också fått se bilder av min värdfamilj för första gången också. Det var riktig kul, och i helgen (för jag tror inte jag hinner innan) ska jag skaffa fram lite bilder på min familj och vårt hus och skicka iväg till dom. Inte för att jag vet varför de egentligen skulle vilja se min familj. Men tydligen ville de det. Jag har också fått reda på att deras hund väger mer än mig...
Det kan vara bra att veta.. hum, /M
26 Januari, 16:16
